knackade på det höga fönstret och Mac bad att få komma in »bara på ett ögonblick». Rose, som var nyfiken på att höra vad som hänt honom, bad Phebe öppna, och den försumlige kavaljeren blev synlig, andfådd, ängslig och ännu mer ostädad än förut, ty han hade glömt sin överrock, hade halsduken i nacken, och hans hår stod upprätt, som om himlens alla vindar haft fritt spelrum i det — vilket de också haft, ty den senaste halvtimmen hade han rännt av och an och försökt gottgöra det ohyggliga dåd, han så oskyldigt begått.
— Jag kommer endast för att se efter, om du befinner dig i trygghet, kusin, och sen ska jag gå och hänga mig, såsom Steve rått mig, började han i en ångerfull ton, som skulle ha varit mycket effektiv, om han inte då och då måst hämta andan med en komisk flämtning. Det var den där fördömda professorns fel — han var en sannskyldig encyklopedi! Och när jag såg, att jag kunde inhämta en massa upplysningar, begagnade jag mig av tillfället, för tiden var knapp. Som du vet, brukar jag glömma allt annat, när jag får tag i en sådan karl
— Ja, det är uppenbart. Jag undrar, hur du kom att tänka på mig alls? sade Rose, som var nära att brista i skratt; alltsammans var så absurt
— Det gjorde jag inte, förrän Steve sade något, som påminde mig — då gick det med förfärande tydlighet upp för mig, att jag gått min väg och lämnat dig kvar, och då hade du kunnat slå omkull mig med en fjäder!
— Och vad gjorde du då?
— Jag lade i väg som en oljad blixt och stannade inte förrän jag var framme hos Hopes —
— Inte gick du väl hela den långa vägen? utbrast Rose.
— Bevars nej då! Jag sprang. Men du hade följt med mrs Bliss, så jag skubbade tillbaka för att se med egna ögon, att du var hemma, svarade Mac, i det han med en suck av lättnad torkade svetten ur pannan.
— Men det var ju tillsammans gott sex miles, och det är mitt i natten och kallt och mörkt. O, Mac,
