Den här sidan har korrekturlästs

tycktes han se skämtet och instämde så hjärtligt i skrattet, att tant Plenty hördes ropa uppifrån sitt rum i sömnigt ängslig ton:

Är elden lös?

— Nej, tant, allt står väl till, och jag håller bara på att säga god natt, svarade Mac och började leta efter sin mössa.

Rose sprang ut i hallen efter farbroderns päls och skyndade Mac till mötes, då han kom ut ur arbetsrummet, där han med förströdd min letat efter sin rock.

— Du hade ingen med dig, du omtöcknade pojke, så ta den här och ha tankarna med dig nästa gång, ty i annat fall låter jag dig inte slippa undan så lätt, sade hon, i det hon höll upp pälsen och kikade över den med skrattande ögon.

— Nästa gång! Du förlåter mig således? Du tänker låta mig göra ett försök till och ger mig ett tillfälle att visa, att jag inte är någon idiot? utbrast Mac, i det han med hänförelse omfamnade den stora pälsen.

— Ja, naturligtvis gör jag det, och det är så långtifrån, att jag tycker, att du är en idiot, att jag tvärtom kände mig högeligen imponerad av din lärdom i natt och sade Steve, att vi bör känna oss stolta över vår filosof.

— Åt helsicke med lärdomen! Jag ska visa dig, att jag inte är någon bokmal, utan lika mycket karl som någon av de andra, och då får du känna dig stolt över mig, om du vill!

— — —

Ett par dagar senare gjorde Rose visit hos tant Jane, såsom hon plikttroget gjorde en à två gånger i veckan. Då hon var på väg uppför trappan, hörde hon ett besynnerligt ljud från salongen och stannade ofrivilligt för att lyssna.

— Ett — två — tre — glid! Ett — två — tre — vänd! Nå, kom an! sade en otålig röst.

— Det är mycket lätt att säga »kom an», men vad i all världen ska jag göra med mitt vänstra ben, medan jag vänder och glider med det högra? frågade en annan röst i sorgsen ton.