diskussion beslöts det, att Phebe skulle få sin vilja fram i allt och att familjen skulle åtnöja sig med att sitta nere i salen och applådera.
— Vi ska applådera allesammans, så vi får blåsor i händerna, och sen för vi dig hem i en fyrspänd vagn, det ska du få se, du egensinniga primadonna! hotade Steve, som inte alls var belåten med denna enkelhet.
— En tvåspänd vagn blir mycket välkommen, så fort jag är färdig. Jag kommer att vara mycket lugn, tills mina nummer är över, men då blir jag kanske litet upprörd, så jag skulle gärna vilja ge mig i väg, innan förvirringen börjar. Det är verkligen inte min mening att vara egensinnig, men ni är allesammans så snälla mot mig, att mitt hjärta blir fullt, när jag tänker på det, och det duger inte, om jag ska sjunga, sade Phebe, i det hon släppte en tår på den goffrerade remsa, hon höll på med.
Ingen diamant hade kunnat pryda den bättre, tyckte Archie, medan han såg den glänsa där ett ögonblick, och han kände god lust att ruska om Steve, för att denne vågade klappa det mörka huvudet med ett uppmuntrande: All right! Jag ska vara till hands och trolla bort dig, medan de andra spräcker sina handskar. Var inte rädd för att du ska komma av dig. Men om du skulle känna minsta benägenhet för det, så ska du bara titta på mig, och jag ska blänga på dig och skaka min knutna näve åt dig, eftersom vänlighet gör dig upprörd.
— Jag önskar, att du ville göra det, för en av mina ballader är ganska rörande, och jag känner alltid god lust att gråta, när jag. sjunger den. Åsynen av dig, som försöker blänga åt mig, kommer mig att vilja skratta, och då blir jag lugn. Så var snäll och sitt längst fram och håll dig redo att smita ut, när jag kommer fram sista gången.
— Lita på mig! Och den lille mannen avlägsnade sig helt stolt i hågen över sitt inflytande över den ståtliga, vackra Phebe.
Steve hade blivit mycket förvånad, om han vetat vad som försiggick inom den tystlåtne unge mannen, som satt bakom en tidning, ty ehuru Archie tycktes
