och kuttret utgjorde nu refrängen till en förtjusande liten sång på tre verser, full av vår och detta livets uppvaknande, som gör den så härlig.
Det var mycket vackert, och nyheten förlänade sitt behag åt överraskningen, ty konst och natur utförde ett vackert underverk. Nu var Phebe helt och hållet sig själv igen, med färg i kinderna och ögon, som småleende vandrade omkring, och läppar, som sjöngo lika glatt och vida ljuvligare, än då hon hållit takt med en skurborste.
Sången var uppenbarligen avsedd för barnen, och de förstodo att uppskatta den vänliga tanken, ty när hon vände tillbaka bland dem, applåderade de med hänförelse, och några av dem grepo tag i hennes klänning och ropade högt:
— Var snäll och gör om det!
Men Phebe skakade på huvudet och försvann, ty det började bli sent för småttingarna, av vilka flera redan slumrat till ett slag. De äldre höllo emellertid inte till godo med ett nej, utan applåderade ihärdigt — i all synnerhet tant Plenty, som grep farbror Macs käpp och kraftigt dunkade med den i golvet.
— Tänk inte på dina handskar, Steve — håll på, tills hon kommer in igen, utbrast Charlie, under det att Jamie alldeles tappade huvudet och trots moderns försök att tysta ned honom skrek av alla krafter: Phebe! Phebe!
Till och med den fete herrn klappade i händerna, och Rose kunde endast skratta förtjust, i det hon vände sig om för att se på Archie, som stampade i golvet som en galning.
Så Phebe måste komma in igen och stod där med en uppsyn, som utvisade, hur glad och tacksam hon kände sig. Så blickade hon ned i havet av vänliga ansikten, och, liksom inspirerad av minnet av vad som fört henne dit, stämde hon upp den sång, som aldrig skall bli gammal. Den gick rakt till åhörarnas hjärtan, ty det låg något outsägligt rörande i åsynen av denna kvinna, som sjöng om hemmet för dessa små hemlösa varelser, och Phebe gjorde sin välljudande bön nästan oemotståndlig genom en nästan ofri-
