myrten. Men hon sade endast: Det har således varit en lycklig kväll för dig såväl som för oss.
— Den lyckligaste i mitt liv och den svåraste, svarade Phebe kort och vände bort ansiktet från den forskande blicken.
— Du skulle ha låtit oss komma närmare, så att vi kunnat hjälpa dig. Jag är rädd för att du är mycket stolt, min Jenny Lind.
— Det måste jag vara, ty emellanåt känner jag mig, som om jag icke hade något annat, som kunde hålla mig upprätt. Så frågade hon hårt: Du tycker således, att jag redde mig bra i kväll?
— Det tycker alla, och de var så förtjusta, att de ville komma hit hela högen och säga dig det. Men jag skickade hem dem, för jag visste, att du skulle vara förbi av trötthet. Jag borde kanske inte ha gjort det, för du hade kanske hellre velat ha en massa människor omkring dig än bara mig?
— Det var det vänligaste, du hade kunnat göra, och vad skulle jag kunna tycka bättre om än »bara dig», älskling?
Nu var det omöjligt att förefalla okunnig längre, så Rose sade, i det hon smekte Phebes heta kind:
— Håll mig då icke utanför dina bekymmer, utan låt mig dela dem, liksom du delar alla mina.
— Det ska jag! Lilla matmor, jag måste ge mig i väg härifrån förr, än vi tänkt.
— Varför det, Phebe?
— Därför att Archie älskar mig.
— Det är väl den allra bästa anledning för dig att stanna och göra honom lycklig.
— Inte om det förorsakar splittring inom familjen, och du vet, att det skulle göra det.
Rose öppnade munnen för att häftigt förneka detta, men så hejdade hon sig och svarade uppriktigt:
— Farbror och tant skulle glädja sig innerligt, och jag är säker på att tant Jessie inte skulle göra några invändningar, om du älskar Archie så, som han älskar dig.
— Hon har andra förhoppningar, tror jag, och hur snäll hon än är, så skulle det dock bli henne en missräkning, om han hemförde mig. Hon har rätt —
