klara mig bra nästa gång eller också aldrig sjunga en ton mer. Jag var riktigt desperat, när min tur kom, och kände, att jag skulle kunna göra nästan vad som helst, för jag kom ihåg, att han var där. Jag vet inte, hur det gick till, men det föreföll mig, som om jag varit bara röst, och jag försökte glömma allt utom att två människor inte fick bli besvikna, om jag så skulle dö, när sången var över.
— O, Phebe, det var storartat! Jag var nära att gråta, så glad och stolt kände jag mig över att till sist se dig göra dig själv rättvisa.
— Och han? viskade Phebe med ansiktet tryckt mot stolskarmen.
— Sade inte ett ord, men jag såg hans läppar skälva och hans ögon stråla, och jag visste, att han var den lyckligaste varelsen där, därför att jag var säker på att han ansåg dig för en lämplig hustru och ämnade tala med det snaraste.
Phebe svarade ej något på ett ögonblick, utan tycktes glömma den mindre framgången för den större, som följde efter, och trösta sitt sorgsna hjärta med kännedom om att Rose hade rätt.
— Han sände blommorna, han kom och hämtade mig, och på hemvägen visade han mig, hur orätt det varit av mig att tvivla på honom. Be mig icke berätta något därom, men var förvissad om att jag just då var den lyckligaste varelse i världen. Och Phebe gömde åter sitt ansikte, vått av ömma tårar, som föllo milt och plötsligt som en sommarskur.
En näsvis liten klocka, som slog elva, bröt tystnaden, som följde, och påminde Phebe om att hon icke kunde stanna där och hängiva sig åt kärleksdrömmar. Hon reste sig hastigt upp, torkade sina tårar och sade beslutsamt: Det här är tillräckligt för i natt. Gå nu till sängs och låt bekymren vara till i morgon.
— Men, Phebe, jag måste veta, vad du sade, utbrast Rose.
— Jag sade »nej».
— Ah, men det kommer så småningom att förändras till ett »ja», det är jag säker på, så jag låter dig gå för att drömma om »honom». Campbellarna är
