— Farbror, det här är en allvarlig sak, och vi måste taga ställning med ens, för du är Phebes förmyndare och jag hennes syster, började Rose med näpen högtidlighet. Du har många gånger blivit besviken på mig, men jag vet, att jag aldrig blir det på dig, därför att du är alltför god och förståndig att låta världslig stolthet eller klokhet tillintetgöra din medkänsla för Archie och vår Phebe. Du sviker dem väl ej?
— Aldrig! svarade d:r Alec med tillfredsställande iver.
— Tack! Tack! utbrast Rose. Om jag har dig och tant på min sida, är jag inte rädd längre för någon.
— Sakta i backarna, mitt barn. Jag har inte för avsikt att överge de älskande, men jag kommer säkert att råda dem till att noga tänka sig för. Jag medger, att jag känner mig ganska besviken, därför att Archie är bra ung att besluta över sitt liv på detta sätt och Phebes bana tycks leda åt ett annat håll. Gamla människor tycker inte om att få sina planer kullkastade så här, förstår du.
— Gamla människor skulle inte göra upp så många planer för de unga. Vi är visserligen mycket tacksamma, men man kan inte alltid förfoga över oss på det förståndigaste sättet, så jag ber er att inte göra er alltför säkra i fråga om dylika arrangemang, sade Rose och såg underbart vis ut, ty hon kunde icke låta bli att misstänka till och med sin bästa farbror för att »göra upp planer» för hennes räkning.
— Det har du alldeles rätt i — det bör vi inte, men det är mycket svårt att låta bli det, erkände d:r Alec med skuldmedveten uppsyn. Så tillade han vänligt: Jag är mycket belåten med det rättframma sätt, varpå Phebe kom till mig i morse och omtalade allt för mig, som om jag verkligen varit hennes förmyndare. Hon yppade det ej i ord, men det är alldeles uppenbart, att hon älskar Archie av hela sitt hjärta och att hon inser, vilka invändningar som kommer att göras och därför förståndigt nog påyrkar att få resa med ens och göra slut på saken — som om det vore möjligt, stackars barn, tillade den öm-