hon med modig uppsyn och tungt hjärta för att söka sin lycka.
— Skriv ofta och låt mig veta allt, du gör, min Phebe. Och kom ihåg, att jag inte blir belåten, förrän du kommer tillbaka, viskade Rose, som ini det sista klängde sig fast vid henne.
— Hon kommer tillbaka, för om ett år för jag med Guds vilja hem henne, sade Archie, blek av avskedets smärta men lika beslutsam som någonsin.
— Jag vill göra mig förtjänt av mitt välkomnande. Då blir det kanske lättare för dem att ge det och för mig att ta emot det, svarade Phebe, då hon vid d:r Alecs arm gick nedför yttertrappan.
— Det förtjänade du för länge sedan, och det kommer alltid att vänta dig, så länge jag finns här. Kom ihåg det, och Gud välsigne dig, mitt barn, sade han med en faderlig kyss, som värmde hennes hjärta.
— Jag ska aldrig glömma det! Och det gjorde Phebe aldrig.
IX.
NYÅRSVISITER.
— Nu tänker jag vända om ett nytt blad, såsom jag lovat. Jag undrar, vad jag kommer att finna på nästa sida? sade Rose, när hon kom ned på nyårsdagens morgon med allvarlig uppsyn och ett tjockt brev i handen.
— Trött på frivolitet, mitt kära barn? frågade farbrodern.
— Nej, farbror, och det är just det sorgliga i saken, men jag har föresatt mig att sluta, medan jag kan det, därför att jag är förvissad om att det inte är bra för mig. Jag har haft några mycket allvarliga funderingar på senaste tiden, ty sedan min Phebe lämnat mig, har jag inte haft någon smak för nöjen, så det blir bra att stanna nu och göra en ny start, svarade Rose.
