ett kroniskt tillstånd av ängslan, och lät jämt och ständigt skicka bud, att hon låg för döden. Man blir van vid hjärtklappning såväl som vid allting annat, så doktorn kände just ingen vidare oro, men gick alltid dit och ordinerade med största allvar något oskyldigt medel.
Rose var trött men icke sömnig, så att i stället för att gå till sängs satt hon framför brasan i arbetsrummet och väntade på farbrodern och kanske även på Charlie, ehuru hon knappast trodde, att han skulle komma så sent.
Tant Myras hjärtklappning måtte ha varit ovanligt svår, ty när klockan slog tolv, hade d:r Alec icke kommit tillbaka, och Rose skulle just avbryta sina drömmerier, då någon trevade på halldörren och hon sprang upp, sägande för sig själv: »Stackars farbror, hans händer är så kalla, att han inte kan få nyckeln in i låset. Är det du, farbror? tillade hon, i det hon sprang fram och öppnade. En röst svarade: »Ja» — och då dörren svängde upp, kom, icke d:r Alec, utan Charlie inmarscherande, lade med ens beslag på en av hallstolarna och satt där med hatten på huvudet, gnuggande sina bara händer och blinkande, som om ljuset bländat honom. Så sade han abrupt:
— Ja' sa' ju, att ja' skulle komma — lämna' gossarna, som festa' om grundligt — ska se det gamla året ut, förstår du. Men jag lova' — bryter aldri' ett löfte — och här ä' ja'. Ängel i blått, slog du dina tusende?
— Hysj! Vaktmästarna har inte gått ännu. Kom med in i arbetsrummet och värm dig vid brasan, för du måtte vara stelfrusen, sade Rose och gick före in för att skjuta fram länstolen.
— Visst inte — aldri vari' varmare — men de' ser mycke' hemtrevligt ut. Var ä' farbror? frågade Charlie, i det han följde efter henne, alltjämt med hatten på huvudet, händerna i fickorna och blicken stelt riktad på det blonda huvud, han hade framför sig.
— Tant Myra skickade efter honom, och jag satt uppe och väntade för att få höra, hur det var med henne, svarade Rose och rörde om brasan.
Charlie slog sig skrattande ned på kanten av bor-
