det. Stackars gamla själ! Så synd, att hon inte dör, innan han är alldeles utschasad. Litet eter eller något i den vägen skulle ge henne respass helt lätt, förstår du.
— Tala inte så. Farbror säger, att inbillade sjukdomar mången gång är lika svåra att bära som verkliga, sade Rose och vände sig om med missbelåten min.
Än så länge hade hon knappast sett på honom, ty minnet av morgonen gjorde henne litet blyg. Hans utseende och hållning förvånade henne lika mycket som hans ord gjort, och den hastiga förändringen i hennes uppsyn tycktes erinra honom om att han icke uppförde sig fullt passande. Han reste sig hastigt, tog av sig hatten och stirrade på henne med sällsamt frånvarande min, i det han sade på samma abrupta sätt som förut, liksom om det fallit sig svårt för honom att hejda sig:
— Ja' ber om ursäkt — mycke' opassande, de' vet ja', och ja' ska inte göra om de'. Värmen här inne gör mig litet yr i huvudet, och ja' tror, att ja' har en förkylning i faggorna. De' ä' kallt — och ja' ä' stelfrusen, tror ja', fast ja' körde av bara katten.
— Jag hoppas, att det inte var din bångstyriga häst? Jag vet, att det är farligt så sent och i mörkret, sade Rose och drog sig försiktigtvis tillbaka bakom den stora stolen, när Charlie gick fram till brasan, varsamt undvikande en pall, som stod i vägen för honom.
— Faran ä' uppiggande — de' ä' därför ja' tycker om den. Ingen har någonsin kallat mig feg — och ingen ska försöka de' heller. Ja' ger aldri' efter — och den där hästen ska inte besegra mig… Ja' ska bryta hans nacke, om han också, tar kål på min eldighet. Nej — de' menar ja' inte — men de' gör detsamma — de' ä' all right, sade Charlie och skrattade på ett sätt, som oroade henne, därför att det icke låg någon munterhet däri.
— Har du haft trevligt i dag? frågade Rose och fixerade honom skarpt, där han stod med en cigarr i ena handen och en tändsticka i den andra och tycktes begrunda, vilkendera av dem han skulle dra eld på.
— Ja då, härligt. Ungefär tvåtusen visiter och
