Den här sidan har korrekturlästs

villigt, men Rose hade ännu icke lärt sig att sluta ögonen för den svaghet, som förvandlar människan till djur, så hon kunde endast sitta och sörja den Charlie, som kunde ha varit, medan hon vakade över den Charlie, som var, med en sveda i hjärtat, som icke fann någon lättnad, förrän hennes fingrar berörde de blommor, som Mac givit henne. Då föllo två stora tårar på dem, medan hon suckade: »Ah! Jag behövde ’hjärtero’ förr, än jag hade tänkt det!»

Ljudet av farbroderns steg kom henne att springa upp och öppna dörren, och därvid visade hon honom ett så förändrat ansikte, att han tvärstannade och utbrast:

— Gode Gud, barn! Vad är det fatt? Så tillade han, i det han pekade mot soffan: Är han skadad — sjuk — död?

— Nej, farbror, han är — Hon förmådde icke uttala det fula ordet, utan viskade det med en snyftning. Var snäll mot honom. Och sedan flydde hon till sitt eget rum med en känsla av att skam och vanära fallit över huset.




X.
DEN SORGLIGA OCH NYKTRA SIDAN.

— Hur kommer han att se ut? Vad kommer han att säga? Kan någonting förmå oss att glömma och åter vara lyckliga? voro de frågor, som Rose gjorde sig själv, så fort hon vaknade upp ur den korta sömn, som följt på en lång natt av vaka. Det föreföll henne, som om hela världen måste vara förändrad, därför att ett bekymmer förmörkat den för henne.

Just då hon var klädd, påminde en knackning på dörren henne om att frukost måste ätas trots hennes hemsökelser, och tanken, att Charlie kanske ännu befann sig i huset, kom henne att skynda fram till dörren, utanför vilken d:r Alec stod och väntade på henne med sitt morgonleende. Hon drog in honom i rummet