och viskade ängsligt, som om någon legat farligt sjuk i närheten:
— Är han bättre, farbror? Tala om alltsammans — nu kan jag bära det.
Somliga män hade smålett åt hennes oskyldiga förtvivlan och sagt henne, att detta endast var vad som måste väntas och bäras. Men d:r Alec trodde på de rena instinkter, som göra ungdomen vacker, önskade hålla dem sanna och hoppades, att hans flicka aldrig skulle, oberörd av smärta och medlidande, betrakta en mänsklig varelse, som dukat under för lasten, hur alldaglig den än tycktes och hur förlåtlig den än ansågs vara. Så hans uppsyn blev allvarlig, ehuru hans ton var munter, då han svarade:
— Jag vågar påstå, att han vid det här laget är kry igen, för sömn är den bästa medicinen i dylika fall. Jag förde honom hem i går kväll, och ingen mer än du och jag vet, att han var här.
— Och ingen ska få veta det. Hur gjorde du det, farbror?
— Smög mig ut genom biblioteksfönstret och fick honom i väg, för luften och motionen efter det att han doppat huvudet i kallt vatten gjorde honom gott, och han var glad åt att få komma hem. Som du vet, har han sina rum på nedra botten, så ingen blev störd, och när jag gick, sov han gott.
— Tack så mycket, suckade Rose. Och Brutus? Blev de inte rädda, när hästen kom hem ensam?
— Nej, inte alls — det förståndiga djuret begav sig helt lugnt till stallet, och den sömniga stalldrängen gjorde inga frågor, ty ibland, när det är sent eller fult väder, skickar Charlie i väg hästen ensam. Så var lugn, mitt kära barn — intet annat öga än våra såg den stackars gossen komma och gå, och vi förlåter honom, därför att vi älskar honom.
— Ja, men vi glömmer det ej. Jag skulle aldrig kunna göra det, och han kommer aldrig mer att för mig vara den Charlie, jag hållit av och känt mig så stolt över alla dessa år. O, farbror, så sorgligt, så sorgligt!
— Låt inte den saken komma ditt ömma hjärta att brista, mitt barn, för det är gudilov inte obotligt!
