De fria licensernas kultur
Wikipedia är ett av flaggskeppen i en rörelse för att göra mer material fritt för vem som helst att använda. Den här rörelsen började på 1980-talet, men gällde då främst datorprogram. Till skillnad från företag som Microsoft och Apple menar den rörelsen att datorprogram och innehåll utvecklas bäst när så många som möjligt kan hjälpa till. Därför är källkoden öppen och man ger också användarna möjligheten att sprida produkten vidare. Det inspirerar till både samarbete och kreativitet.
Den här rörelsen har växt sig allt större. Från att främst vara något för datanördar har massor av företag, myndigheter och privatpersoner utan några större datakunskaper börjat använda fri programvara. Nuförtiden används fri programvara av miljontals människor. Några av de mest berömda programmen är webbläsaren Firefox, som är världens näst mest använda webbläsare, och operativsystemet GNU/Linux. GNU/Linux används i till exempel persondatorer, Playstation och mobiltelefoner, men framför allt i servrar. Naturligtvis bygger Wikipedia på fri programvara.
Sedan årtusendeskiftet har allt fler webbsidor börjat använda någon av de olika copyleft-licenser som finns. Copyleft är förstås en ordlek på copyright. Licenserna går ut på att den som har författat en text eller tagit en bild fortfarande har kvar rätten att nämnas som skapare, men ger andra möjligheten att använda och ändra materialet. De största företrädarna bortsett från Wikipedia är troligen bildarkivet Flickr, det fria kartsystemet OpenStreetMap, och the Internet Archive.
Web 2.0 och bloggar
Ibland sägs Wikipedia vara ett exempel på Web 2.0. Uttrycket myntades av den före detta litteraturforskaren, numera programmeraren Tim O’Reilley, för att särskilja två distinkta faser i Internets historia:
Web 1.0, som kännetecknas av statiska sidor, ramar där innehållet består av varsin html-sida, gästböcker och reklambanners i form av gif-knappar, menar man var det dominerande sättet att presentera hemsidor mellan 1994-2004.
Web 2.0, å andra sidan, handlar istället om att sajterna ska vara interaktiva så att användarna står för en del av innehållet (vilket leder till kollektiv intelligens, om, och bara om, tillräckligt många användare hjälper till med innehållet.) och även kunna avgöra hur sajten ser ut i deras egna webbläsare, de ska vara grundade på internet istället för överföringar av till exempel före detta bokinnehåll och de ska vara en upplevelse för användaren. Dessutom verkar stora mängder metadata och frihet för
