Det var afton — karlarna voro på väg till sina kvarter i gårdarna.
I Moisio trädgård sysslade en ung flicka med att vattna de nyssplanterade kålplantorna.
Längs vägen förbi trädgården kom en yngling gående. Redan på afstånd varseblef han flickan och granskade henne med en mönstrande blick.
»Så, det är nu hon», sade ynglingen i tankarna, »den mycket omtalade — den stolta!»
Flickans smidiga midja rätade upp sig från den framåtlutande ställningen, den vänstra handen slängde den framåt fallna flätan tillbaka på skuldrorna, och det fina hufvudet böjdes med flickaktig själfmedvetenhet.
»Ståtlig ser hon ut», tänkte ynglingen och saktade omedvetet sina steg.
»Så, det är nu den där, om hvilken flickorna ha pladdrat hela dagen», tänkte ungmön, i smyg granskande ynglingen — »han som kantänka inte är alldeles vanlig!»
Flickan lutade sig ned för att taga nytt vatten.
»Jag undrar om jag skall tilltala henne?» frågade ynglingen sig själf.
»Men om du får dig en näsknäpp!»
»Det skulle väl vara för första gången!» smålog ynglingen.
Flickan lutade sig åter ned öfver arbetet, ynglingen kom allt närmare.
»Månne han skall vara så fräck att han vågar tilltala mig?» frågar sig flickan nyfiken. »Det skulle väl likna honom, men han må försöka på!»
»Bäst att sätta sig på sina höga hästar, när man har att göra med så stormodigt folk!» slöt ynglingen
