sina funderingar och vandrade beslutsamt förbi, utan att bevärdiga henne med en enda blick.
»Jaså?» Flickan slog tankspridd en stor skvätt vatten åt sidan. »Det såg något ut, det!»
Hon sände en lång blick efter ynglingen — det kändes nästan ännu mera förolämpande att han gick förbi så där, än om han hade tilltalat henne.
Nästa afton var flickan åter i trädgården.
Då stannade ynglingen.
»God afton!» sade han och lyfte på hatten, snarare stolt än höfligt.
»God afton!» ljöd det öfver axeln — hufvudet vändes just jämt så mycket att en liten skymt af ögat syntes från landsvägen.
Tystnad.
»Ni har vackra rosor!» ljöd det från vägen.
Det var en artighet, men det lät som en utmaning — ynglingen visste det själf mycket väl.
»Åja, tämligen!» blef svaret med en röst som betydde ungefär: jag är färdig, jag väntar bara på fortsättningen.
»Jag tänkte begära en af dem till minne åt vandraren — en från den där röda nyponbusken. Om det inte anses förmätet?»
Flickan rätade ut sig.
»Det har inte varit sed i Moisio gård att räcka rosor öfver staketet åt någon — om det också brukas annanstädes!»
»Om det också brukas annanstädes?» upprepade ynglingen för sig själf och kände sitt blod sjuda. På röstens klang förstod han hvad hon menade med det,
— 98 —
