och han visste att deras första sammanträffande måste gestalta sig ungefär så, men ändå häpnade han öfver hänsynslösheten i hennes första hugg.
»Jag brukar inte begära blommor bakom hvarje staket», svarade han stolt. »Och jag har inte för sed att begära två gånger — om det också brukas så annanstädes. Farväl!»
Flickan häpnade, vände sig om och såg på ynglingen: något sådant hade hon icke väntat!
Ynglingen gick några steg framåt, men stannade sedan plötsligt, hoppade raskt öfver diket och stödde sig mot trädgårdsstaketet.
»Jag skulle ännu vilja säga något — om man får lof att tala?» sade han och såg skarpt på flickan.
»Lof får hvar och en ta sig själf!» svarade hon.
»Jag skulle bara säga», sade ynglingen med så dämpad och behärskad röst, att den lät nästan som en hviskning, »att om ni, jungfru, någon gång skulle märka att ni gifvit era rosor ett för stort värde, så bryt den begärda blomman och fäst den på ert eget bröst. Det behöfver inte förödmjuka er, det är endast ett tecken på att ni kan betrakta också vandraren som en människa.»
»Så mycket värde ger jag dem alltid», svarade flickan och såg ynglingen rakt i ögonen, »att den som vågar hoppas på dem, också måste våga annat än att begära blommor — ty det vågar hvilken strykare som helst.»
Ett ögonblick betrakta de hvarandra utan att blinka.
»Det lägges på minnet!» yttrade ynglingen med betydelsefull röst. »Farväl!»
