»Farväl!» ljöd det från trädgården.
Flickan såg länge efter honom.
»Alldeles vanlig är han icke, det hade de nog rätt i», sade hon i det hon åter fortsatte sitt afbrutna arbete.
På söndagseftermiddagen myllrade ett brokigt
folkvimmel på Kohiseva bro. Alla fingo icke ens rum
på bron, utan äfven på stränderna böljade täta skaror.
Ryktet hade nämligen berättat sällsamma saker — däraf denna folkmassa.
»Nästa söndagseftermiddag omkring klockan fyra», hade ryktet trumpetat i sin lur, »försiggår på Kohiseva en täflan i forsstyrning!
»Hvad?» utropade människorna häpna, ty utför Kohiseva hade ännu ingen styrt på en timmerstock. Visserligen hade en gång, för något tiotal år sedan, en ung och öfvermodig man — någon från Joensuu-trakten — velat trotsa och farit utför den mindre svåra nedre forsen. Han for, men som lik upptogs han på stranden.
»Men nu kommer det att ske!» försäkrade ryktet, öfverlägset småleende. »I båda flottningslagen finnas denna gång bättre flottare än vanligt. En tvist härom uppstod mellan förmännen, och den kunde ej afgöras annorlunda än medels ett vad — kaffe med dopp åt hela flottarskaran, att betalas af den förman, hvilkens karl blef besegrad.»
Hela Kohiseva by var i rörelse, till och med från grannbyarna hade folket infunnit sig i skaror — så märkvärdig ansågs färden utför Kohiseva.
