»Nå, må gå för min skull då!» säger Olof kort. »Det kan vara bra i alla händelser.»
Karlarna söka rätt på sina stakar, människorna på bron blicka förväntansfullt nedåt forsen.
Ståtlig är Kohiseva fors i skummande vårflodstid. Öfver dess styfva nacke spänner bron sina kraftiga hvalf. Under bron tar forsen sats och störtar sedan fram längs den raka fåran, brusande med jämna höjningar och sänkningar. Först rakt fram, sedan i båge åt höger, tills den skummande bryter sig mot Äkeänlinna-klippan. Jättelik reser sig klippborgen midt i forsen, och ur en ränna på dess topp skjuter en lummig hägg, vajande som en hjälmbuske. Klippan delar forsen i två armar — till vänster går det fradgande skummet rakt in i kvarnrännan, till höger i den branta, genom berget sprängda stockrännan. Vildt är vattnets lopp, eldig är skummets dans i den trånga rännan, men kort som all lifvets glädje: öfver den ett par famnar höga klipptröskeln störta vågorna ner i den grytformiga »Evahvirfveln». Där hejdas de och lägga sig, för att sedan fortsätta genom den vida svagare nedre forsen.
Sådan är Kohiseva fors. Ensam skulle klippborgen stå därute bland hvirflarna, om icke stockflottarne under flottningstiden skulle låta forsarmen mellan den och vänstra stranden fyllas af stockar. Den här uppstående bråten blir lik en väldig bro, mot hvilken stockarna rusa i raseri, innan de sugas ner i den sprängda klipprännan.
Och nu är det de djärfva täflarnes uppgift att fara utför öfre forsen och hoppa af på bråten vid Äkeänlinna — om de äro i stånd till det — ty i klipprännan kan ingen stå på en stock, och ingen kommer lefvande öfver Evatröskeln.
— 104 —
