Vaktkarlarna stå redan på sina platser, de täflande sätta sig i rörelse.
Olof kastar i förbigående en blick på flickhopen på bron. — En står där med blodlösa kinder och nedslagen blick.
»Borde vi inte låta ett par försöksstockar gå först för att få reda på hvirflar och undervattensstenar?» föreslår Olof.
»Kanske ta vi då med detsamma en landtmätare och låta honom pricka ut stenarna på kartan — och styra sedan riktigt efter sjökort!» hånar rödrocken.
Rödrockens parti brister ut i skratt, alla se på Olof.
En svag rodnad uppstiger på hans kinder, men han säger ingenting, biter sig blott ett tag i läppen och vänder sig bort för att yttermera granska forsen.
Rödrocken ser hånfullt på honom och skyndar med staken i handen ut på flottbommen, ett par tiotal famnar ofvanför bron.
Redan hoppar han ut på flotten och väljer sig en stock för färden — en tjock och kort, afbarkad och lättflytande granstam.
Öfver ynglingens ansikte drar ett egendomligt, lätt leende.
»Såg ni?» yttrar någon på bron till sidokamraterna. »Det betyder intet godt. han vet hvad han gör!»
»Hej undan!» Rödrocken skjuter sin stam under flottbommen och hoppar på den. Så sätter han den med fötterna i häftig rullning, »svarfvar» så att det porlar omkring honom.
»Se det är en karl!» ropas det på bron.
Rödrocken hejdar stockens rullning, ser stolt upp mot bron, hvisslar och slår staken upprätt fast i stocken,
