»Såg ni, såg ni? Han vet hvilken häst som duger i svallet.»
Stocken ilar fram, den smidiga gestalten böjes åt vänster, staken balanserar i luften.
»Men hvad tänker han på, som ej ämnar väja för stenen?»
Musklerna spännas, stakens rörelse afstannar, ögat riktas eldigt mot hvirflarna kring blindskäret, knäna böjas långsamt.
En stöt och ett smidigt språng i luften. Den tunga stammen stötes ungefär en aln tillbaka och ynglingen hoppar på den — som på ett golf — och står säker som på ett golf.
»Så skall det tas! Bra, bra. Det var en öfverdängare!»
Åter framåt. Tre raska, kraftiga drag med staken — och utan att röra vid den passerar stocken samma sten som blef medtäflarens undergång.
»Han lyckas, han lyckas som en karl!» Ett allmänt sorl uppstår på bron.
Farten ökas, den vackra gestalten sviktar hit och dit. En stöt från sidan — han dansar som på fjädrar.
Åter spännes öfverkroppen, staken blir orörlig, knäna hukas djupt ned — på bron sträckas alla halsar.
Stöten höres ända till bron, språnget öfverträffar till och med det föregående. Springande steg framåt… han återvinner jämvikten. Danssteg baklänges — åter klyfver staken böljorna.
»Det var en tusan! Aldrig har man sett en sådan dansmästare!»
»Men passopp för Mälli-klippan! Få se hur han reder sig med den?»
— 110 —
