Mälli-klippan står på vakt, där forsen kröker sig. Stocken ilar mot den sluttande, blankslipade klippväggen.
Ynglingen lutar sig ett grand åt höger, gör språnget åt höger — midt i skummet. Klippan gör sin sak och slungar stockens ända uppåt, mannen kommer ned midt på den och ilar framåt — stockändan ristar sitt farväl i klippan.
»Det var en igel! Nu är den forsen klarerad!»
Det hurras på bron.
Ynglingen ilar fram midt i strömfåran. Forsen kröker sig, han nalkas den stora bråten vid Äkeänlinna.
»Nu kommer det sista!»
»Men det värsta!»
Ett par, tre korta steg baklänges — stocken törnar rakt emot bråten.
Ett hopp, en skräll, några språngsteg nästan ända till stockens för — först där kan han hejda sin fart.
Stocken har kastats ett par famnar ut från bråten midt i strömfåran och darrar som träffad af ett förlamande slag. Sedan börjar klipprännan suga den till sig.
Vaktkarlarna stå orörliga med vidöppna ögon. Den ene börjar skrika — den andre rifver sig i håret och upphäfver också ett rop.
Genom folket på bron går en rysning.
»Herre Gud, nu slipper han inte mera upp på bråten!»
Några skrika, andra rusa framåt, många stå som förstenade på sina platser — åskådarna på stranden springa nedåt strömmen.
Ynglingen kastar ännu en blick mot bråten vid Äkeänlinna. En svängning med staken, en beslutsam
