vändning, mannen springer hastigt till andra ändan af stocken och börjar häftigt ro tvärs öfver fåran.
»Han ämnar sig till andra stranden!»
»Han hinner inte mera dit, och där är ingen emot honom!»
»Ack, ack, han dras ned i Eva-hvirfveln!»
Kampen är hård. Ynglingen anstränger sig att nå andra stranden, rännan suger den andra ändan af stocken allt starkare ned mot fallet — redan griper hvirfveln den i sitt fradgande gap.
Ett par rasande årtag, ett par spänstiga steg — med staken höjd flyger ynglingen genom luften — mot stranden. Staken slår smällande fast i något, sedan synes ingenting mera från bron, allt skymmes af bråten.
Man springer nedåt — man ropar om hvarandra…
Men efter ett ögonblick börja vaktkarlarna på Äkeänlinna-bråten ursinnigt svänga med hattarna, och ett mullrande rop fortplantas uppåt strömmen. Hvad är det? Några stanna, andra springa ännu häftigare.
Då reser sig plötsligt på stranden en smärt gestalt och svänger jublande sin hatt. Alla stanna som fastspikade. Hattar svängas, dukar vifta och ett mäktigt jubelrop rullar längs stränderna.
Med raska steg nalkas Olof, men från hans ansikte har blodet flytt. Den första han ser är en blek, af sinnesrörelse skälfvande flicka. Hon står ensam bredvid pärthyfveln, de andra äro ännu långt borta.
Ynglingen stannar — skall han gå rakt fram eller skall han ta en annan kosa? Flickan slår ned blicken. — Ynglingen nalkas. Flickans ögon slås upp, möta hans med en varm, djup blick och slås åter ned — röda rosor brinna på hennes kinder.
— 112 —
