Ynglingens ögon stråla och han lyfter i förbigående gladt på hatten. Sedan uppslukas han af den jublande hopens hälsningsrop.
»Kohisevas besegrare! Hurra, hurra! Konung öfver alla forsfarare! Hans like finnes inte!» Hopen tränges omkring honom.
»Nå, det måste man säga att du inte förgäfves har ätit gröt i dina dagar!» säger Väntti och slår Olof på axeln — hela karlen är ett enda leende med pjäxor och cigarr och allt.
»Och nu lär du väl också ha fått ett tillnamn», tillägger Falk. »Du är inte mer bara Olof…»
»Ahå!»
»Forsfararen kallas du nu — duger det kanske?»
»Åjo, det går an — skrif in det i böckerna bara!» skrattade ynglingen.
»Och nu gå vi till mjölnaren och dricka det där kaffet», återtar Falk. —- »Nu kan man ju dricka det, om det så skall vara två gånger!»
Då Olof den kvällen gick hem, satt en oroligt väntande flicka vid fönstret i Moisio gård.
Och bredvid landsvägen väntade en instucken lysande ros. — Ynglingen hoppade öfver diket — flickans hufvud drogs tillbaka bakom gardinen.
Rosen fästes på ynglingens bröst. En tacksam blick irrade uppför trädgårdssluttningen, men fann ingen.
Inne i rummet sjönk ett lockigt hufvud mot händerna ned på bordet — en ung flicka brast i sakta gråt.
