Den här sidan har korrekturlästs
11. SÅNGEN OM DEN ELDRÖDA BLOMMAN.
»Hvarför är du så sorgsen i kväll, Olof?» frågade flickan och såg honom varmt in i ögonen.
»Hvarför jag är så sorgsen?» talade ynglingen nästan för sig själf och blickade svårmodigt framför sig. »Om jag själf visste det!»
»Är du inte på det klara med dig själf —?» frågade flickan.
»Nej, inte den här gången — det är ju just det underliga!» Samtalet afstannade.
»Inte vill jag fråga dig om dina sorger», sade flickan efter en stund. »Men om jag vore sorgsen och ägde en vän, så skulle jag tala om dem.»
»Och du skulle göra också vännen bedröfvad — då han ändå inte kan förstå dig.»
»Kanske skulle han ändå försöka att förstå.»
Men ynglingen hörde knappast hvad hon sade. Han lutade sig tillbaka och blickade osäkert framför sig.
— 114 —
