»Lifvet är så underligt!» sade han liksom drömmande. »Är det inte underligt att man en gång varit fäst vid något och så med ens känns det som om det vore ingenting?»
Flicken såg frågande på honom.
»Såsom nu t. ex. mitt eget lif! Det har hittills liknat en vacker saga, men nu…»
»Men nu…?»
»Nu vet jag inte mera hvad det är, om det är något alls. Från by till by, från fors till fors, från saga till saga…»
Åter afstannade samtalet.
»Men hvarför vandrar du då så?» frågade flickan skyggt. — »Det har jag ofta undrat öfver.»
»Jag undrar själf hvarför jag måste göra det — och om jag måste — och ändå måste jag!»
»Måste du? Kunde du inte stanna hemma hos dig…?» frågade flickan åter tvekande. »Lefva inte dina föräldrar ännu — du har aldrig talat om dem?»
»Jo, de lefva nog.»
»Kan du inte vara hos dem…?»
»Det kan jag inte — de kunna inte fästa mig vid sig», sade han nästan kallt.
»Håller du inte af dina föräldrar —?» frågade flickan förundrad.
Ynglingen satt tyst ett ögonblick.
»_I0, det gör jag nog - liksom af mycket annat. Men mig kan intet fästal»
Och han kände något svälla och sjuda inom sig - något som han länge hållit tillbaka.
-115-
