»Och jag önskar…» fortfor han häftigt, men stannade midt i meningen.
»Hvad skulle du önska…?»
»Det rör dig, Kyllikki!» sade han liksom hotande.
»Säg det bara, jag kan nog höra det», svarade flickan, anande något ondt.
»Jag önskar att vi skiljas som ovänner!» sade han nästan vildt.
»Som ovänner —?»
»Ja. Vi möttes ju nästan som ovänner, och om skilsmässan blef likadan, vore det bäst.»
»Hvarför?»
»Därför att — skall jag säga det rent ut?»
»Det hoppas jag du gör.»
»Därför», sade ynglingen och såg henne kallt och skarpt i ögonen, »att du inte har varit sådan som jag hoppades och väntade! Jag var stolt och lycklig, då jag vann din vänskap. Men jag trodde mig på samma gång också vinna något annat — något varmt, stort och helt.»
Flickan svarade icke på en stund.
»Har du själf varit varm och hel?» sade hon slutligen med skälfvande röst.
»Nej! Men jag skulle ha kunnat och velat vara sådan, men du har hindrat mig. En vecka ha vi nu varit något för hvarandra, och ändå ingenting — jag har knappt vågat ta dig i handen.»
»Hvad mera borde du då —?»
»Hvad jag borde —? Äga dig hel och hållen! Allt eller intet!»
Flickan teg, kämpande mot sin inre rörelse.
»Får jag göra dig en fråga?» sporde hon lågt.
— 116 —
