Utan ett ord, utan att blinka betraktade de hvarandra oafvändt.
»Och om jag ville det», sade ynglingen, häftigt fattande hennes hand, »skulle jag då våga det?»
Blodet flydde från flickans ansikte och hon fick ej fram ett ord.
»Kunde jag våga det?» frågade ynglingen åter.
»Måste inte enhvar själf veta hur mycket han skall våga?» kunde hon slutligen mödosamt svara.
»Och Kyllikki, Kyllikki, om du visste!» utropade ynglingen ångestfullt och ryckte båda hennes händer till sig.
Men sedan stelnade han åter.
»Och om jag också för din och min skull någon gång skulle våga det — så angår det ännu någon tredje!»
»Skulle du frukta honom?» frågade flickan skarpt och såg honom rakt i ögonen.
»Nej — men om han hånande skulle jaga mig på dörren?»
»Och om denna fruktan skulle vara ett hinder», sade flickan med eftertryck, »så vore det också bättre att du inte går därhän. Ty hvem skulle du då älska mera — dig själf eller den som du tror dig älska.
Ynglingen uthärdade knappast hennes blick.
»Men om jag fruktade för din skull?» sade han nästan varmt.
»Det behöfver du inte göra, ty jag litar på att du inte gör någonting, innan du är fullt säker på dig själf. Och om du en gång är säker på den saken. behöfver du inte heller frukta för min skull.»
— 118 —
