Ynglingen såg på henne med beundran och häpnad.
»Hvad du är för en underbar flicka, Kyllikki!» utropade han. »Först nu börjar jag förstå dig. Du är inte sådan som jag hoppades, men du är mera än jag hoppades… Jag vet nog hvad detta kostat dig, och jag skall aldrig glömma det.»
Men sedan blef han åter nedslagen och orolig.
»Ja, dig känner jag nog nu», sade han nästan klagande. Men ack, mig själf känner jag inte!»
»En gång skall du väl också komma till det», sade flickan ömt.
»Om jag hade helst några dagar längre tid…»
Med rynkad panna tänkte han efter ett ögonblick.
»Vi bryta upp i morgon eftermiddag, och om jag då är på det klara, skall jag försöka att komma till er före afresan. Men jag kommer alldeles i sista minuten, ty om det går som jag befarar, kan jag inte dröja här ett ögonblick längre.»
Flickan nickade. De stego upp.
»Kyllikki!» sade ynglingen rörd, hållande båda hennes händer i sina. »Det kunde gå så, att det här är sista gången jag får råka dig på tumanhand. Döm mig inte för att jag är den jag är.»
»Du skulle inte heller kunna vara annorlunda» sade flickan med värme. »Jag förstår dig nog.»
»Och för det skall jag alltid vara dig tacksam. Och kanhända… hvem vet» — hans röst stockades — »farväL Kyllikki!»
