Ynglingen grep sin stake, lösgjorde stocken och sprang ut på den. Sedan drog han några kraftiga tag och vände sig om, med blicken öfverfarande folket på stranden. Han sökte och fann ett blekt ansikte.
»Farväl!» sade han och svängde sin hatt.
»Farväl, farväl! Välkommen åter, Forsfarare!»
Hattarna svängdes, flickorna viftade med sina dukar.
Ynglingen stod alltjämt vänd mot stranden och paddlade långsamt ut på viken.
Åskådarne på stranden hade velat tillropa honom vänliga afskedsord, men ingen fick fram något — de betraktade blott det bleka ansiktet.
Det var snöhvitt, då han upphörde med rodden och riktade sin blick mot folket på stranden.
»Och kopparslantarna kastar man
i tiggarens sträckta händer —
och åt min älskade dugde jag nog
men ej åt hennes fränder!»
Det ljöd skälfvande som en skärande klagan — åhörarne nästan ryckte till.
»Hvad går åt honom — aldrig har han förr sjungit så där?»
»Var tyst och hör på!»
Ynglingen stirrade ett ögonblick ned i vattnet, paddlade långsamt utåt och fortfor på en annan melodi:
»Min hemgård den står vid forsens brädd
och skummet mot väggen stänker —