att bry sig om någonting. Men mellan dem var där något klart och kallt som det vatten, hvilket skilde dem åt.
Flickan nådde stranden, stannade och såg ut öfver vattnet — orörlig, utan ett ord.
Ynglingen kunde ej längre behärska sig, han sprang upp. »Du kom!» sade han nästan varmt och gick ned till stranden.
»Ja — jag kunde inte annat», svarade flickan så sakta att det knappast hördes öfver vattnet till andra stranden.
»Och jag kunde inte låta bli att tänka på dig.»
Floden såg på de båda: »Om jag bara vore frusen!»
»Kan du inte på något sätt komma hit öfver —
bara på ett ögonblick?» frågade flickan tvekande.
»Det är just det jag tänker på. Men vi kunna inte vara på den stranden, ty karlarna komma genast från kvällsvarden.»
Han tänkte efter ett ögonblick.
»Vill du inte komma hit, om jag kommer efter dig? Här ha vi skogen att gömma oss i. Vågar du komma öfver på flotten?»
»Det vågar jag nog.»
Ynglingen fattade sin stake och lösgjorde flotten — två med granvidjor hopbundna timmerstockar — och rodde hastigt öfver till andra stranden.
»Som en kär, länge väntad syster!» tänkte ynglingen, i det han hjälpte flickan ut på flotten. Flickan fattade stadigt hans bjudna händer och såg honom djupt in i ögonen, men sade intet.
