»Nu måste du sätta dig där på tvärslån — du kan inte stå, ty flotten gungar när jag ror.»
Flickan satte sig, ynglingen rodde.
»Aldrig skulle jag ha trott att du är en sådan vän!» sade ynglingen då de stego i land.
»Vän!» sade flickan med en öm, tacksam blick — därför att han funnit ett så riktigt namn för det, som bragt henne hit och för hvars skull hon redan utstått så mycket ångest och tvifvel.
Solen höll redan på att gå ned. Två människor
kommo sakta samtalande ned till stranden.
Först där väcktes de ur sina drömmar och sågo häpna på hvarandra. Floden var öde, stranden tom, flotten borta — ingendera hade tänkt på återfärden.
»Hvad skola vi nu göra?» frågade bådas ögon.
»Och du kan inte heller återvända längs den här stranden — det förstår jag nog», sade ynglingen till slut.
»Nej, jag kan omöjligt gå igenom hela Vähä-Kohiseva by och öfver bron — och dessutom borde jag i förbigående ta kalfvarna med mig hem.»
Och här finnes heller ingen båt i närheten?»
»Nej.»
En glimt lyste i ynglingens ögon.
»Kan du simma?» utropade han, vändande sig till flickan
»Simma —?» svarade hon häpen. Men sedan vidgades och klarnade hennes blick:
— 126 —
