Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/131

Den här sidan har korrekturlästs

»Jo, det kan jag nog!»

»Och vågar du simma — med mig om jag för dina kläder öfver till andra stranden?» frågade ynglingen åter.

Flickan skälfde vid tanken på förslagets djärfhet och dess hemlighetsfullt lockande tjusning.

»Jag vågar nog — med dig!» utropade hon, och de utbytte en lång blick.

»Kläd då af dig här», sade ynglingen. Och rulla sedan in alla dina kläder i blusen och bind ihop knytet med ärmarna. Jag skall klä af mig ett stycke härifrån. Det kommer nog att gå bra!»

Han skyndade bort med snabba steg.

Men flickan blef röd och såg sig förvirrad omkring, som om hon lofvat något som hon icke kunde hålla.

Slutligen såg hon rådvill på ynglingen. Denne satt på stranden med ryggen vänd åt henne och höll redan på att klä af sig.

»Hvad jag är barnslig!» utropade flickan i tankarna och gick raskt ned till stranden samt började skyndsamt klä af sig.


Vattnet stänkte upp — ynglingen nästan försvann i strandvassen. Han tog sina stöflar och fäste dem med den ena stöfvelremmen omkring halsen. Därpå lade han sitt klädknyte ofvanpå stöflarna och fastgjorde det med andra stöfvelremmen.

»Nu är jag färdig!» ropade han öfver axeln, seende nedåt floden.

Flickan lindade hastigt in sina kläder i blusen. Hennes hvita kropp skälfde af blyghet — och af vågstyckets otåliga glädje. Vattnet plaskade, den hvita

— 127 —