En brusande glädjestorm fick makt med ynglingen. Han slöt flickan eldigt i sin famn och lyfte henne högt upp från marken — flickans armar trycktes fastare om hans hals.
Ynglingen såg huru uttrycket i hennes ögon veknade och förändrades — det svindlade för honom och han ställde åter ned henne.
»Får jag…?» sporde hans ögon.
»Ja!» svarade flickans ögon — och deras läppar möttes — — — — —.
Då han slutligen åter lösgjorde dem, var flickans ansikte så förändradt, att det knappt var igenkännligt — på hennes underläpp syntes en liten bloddroppe.
Ynglingen var nära att uppge ett rop af skrämsel. Men därpå fick en oförklarlig berusning makt med honom: den röda droppen där var ett insegel på den djupaste och hemlighetsfullaste vänskap — och med en häftig kyss drack han bloddroppen från hennes läpp. Försjunken i kyssen önskade han att världen skulle gå under i denna stund.
Han kunde icke få fram ett enda ord, han visste icke om han borde stanna eller gå. Allt svartnade för hans blick, och som en drucken vacklade han bort, utan att våga se sig tillbaka.
