såg jag henne för första gången… och då satt en ung herre bredvid henne.»
En del af männen hade satt sig upp och stoppade sina pipor ånyo.
»Var det hennes fästman?»
»Fästman var det väl, eller något ditåt — inte visste jag det då. Jag lösgjorde stockar här vid stranden och såg dem då sitta där bredvid hvarandra. Jag satte mig också ned och tände en pipa och tänkte: vatten som vatten, kantänka, inte blir det bättre af att man ser på det. Men någonting måste de ju glo på, hur skulle de annars få tiden till ända.»
»Och sedan? Och sedan?»
»Hvad sen då, de sutto naturligtvis en stund och gingo så sin väg. Men då jag sedan nästa dag var sysselsatt på samma ställe, så sitter den där fröken igen på samma plats — men herrn var inte med längre…»
Olof, som hittills legat på rygg med händerna under hufvudet och stirrat mot molnen, reser sig plötsligt upp i sittande ställning och ser stint på berättaren.
»Det var mig tusan till flicka, tänker jag och tänder min pipa. Att gitta komma fem verst från staden hit ut — nog skulle det ha funnits klippor på närmare håll! Nå nå, tänkte jag, hvad angår det mig? Och så kom hon alla dagar — så där middagstiden, och där satt hon alltid på samma plats.»
»Men hvad gjorde hon då egentligen?»
»Inte gjorde hon någonting alls — satt bara där och stirrade.»
— 134 —
