»Det lär väl kanske ha varit Antti hon stirrade på!» yttrade en ung man skämtsamt. »Ni var ju ungkarl ännu på den tiden?»
»Håll din tunga i styr, pojke — det här är ingen lustig historia!»
Männen blicka gillande på hvarandra. Genombäfvade af ett svagt vinddrag sucka sluttningens furor, och det klagande ljudet af två sammanvuxna tallars gnidning mot hvarandra ilar utmed stammarna — piporna blossa mellan karlarnas tänder.
»Ja, så sitter hon då där och hvarken talar eller sjunger — Gud vet hvad hon kan ha tänkt på. Men så går jag en vacker dag ner till floden och ämnar mig öfver till Metsämantila gård för att köpa smör. Jag kommer gående just därborta förbi klippan — då kommer hon emot mig, klädd i svart från topp till tå.»
»Nå… ?»
»Nåja, jag blef också först förvånad — till och med öfver ansiktet hade hon en svart slöja. Men, Gud hvad hon var vacker, sannerligen som en Herrans ängel! Jag lyfter på mössan, och då slår hon upp ögonen och nickar. Och det gjorde ett så underligt intryck på mig, att jag vänder om och blir stående och ser efter henne.»
»Var hon ung?»
»Mycket ung — hon kunde väl knappt vara tjugu år. Och jag ser och ser, tills hon försvinner bakom tallarna. Nä, nu förstår jag, tänker jag. Hennes far eller mor har väl dött, och nu går hon här för att trösta sig. — Och jag fortsätter min väg fram.
Men då jag kommer förbi klippan, hör jag en annan karl där nedanför ropa: »Där gick hon!»
