Han nästan sprang några steg mot flickan. Han sprang smidigt upp på en stam, höjde händerna på båda sidorna om munnen och började ropa. Men plötsligt sjönko händerna ned och han stod en stund rådlös. Så hoppade han ned, fattade yxan, steg åter upp på stammen och såg oafvändt på flickan.
Flickan gick långsamt vidare.
»Tills hon hinner den där stora furan, väntar jag, men om hon inte då märkt mig, dunkar jag med yxan mot stammen.»
Flickan fortsatte lugnt — yxan höjdes…
»Kom, Stjärna —»
Flickan vände sig om, märkte ynglingen, ryckte till, rodnade och stannade.
»Olof —?»
»Annikki!»
Han hoppade ned och skyndade raskt mot flickan.
Äfven hon närmade sig.
»Är du här? Och säger ingenting — du nästan skrämde mig!»
»Jag ämnade ju just säga till. men hann inte.»
De räckte hvarandra handen — varmt, kamratligt.
»Ser du!» började ynglingen ifrigt, »är det här inte alldeles som ett slott — Tapios borg, och borgherren är jag. Och du är Skogsjungfrun, som kommer på besök! Dina kläder dofta af barr, och björkarnas vällukt sprides från ditt hår, och då du kommer spelar du på din honungslena herdepipa…
Flickan såg förvånad upp:
»Hvad nu…? Hvarför talar du så där?»
— 10 —
