Det var som om någon hade slagit mig med en sten i bröstet.
»Hvad är det?» ropar jag och springer till stranden.
»Hon kastade sig ned från klippan!» ropar kamraten och springer som en galen af och an på stranden.
Vi springa båda, men där syns ingenting. Vi vänta, men hon flyter inte upp. Jag skyndar till byn, kamraten till staden.
Snart fås hon också upp, genast vid första draggningen — hon hade sjunkit som en sten till botten på samma ställe där hon föll. Men lifvet kunde inte återkallas, inte på något sätt. Men vacker var hon ännu som död, åh, hvad hon var vacker! Vi måste klä af henne litet vid räddningsförsöken, och hennes hud var mest som hvitt silke, det kändes som ett helgerån att röra vid den med sådana här näfvar.»
Ingen sade något på en god stund.
»Och var det för den där sorgens skull, som hon gjorde slut på sig?» frågar någon slutligen.
»För sorgens skull var det nog — men det var kärlekssorg!»
»Så —? Hade det gått på tok för henne?»
»Nej, nej, ingenting sådant. Hon var bara så fäst vid pojken — den där herrn, med hvilken hon då satt här — och han öfvergaf henne.»
Karlarna sutto tysta. Olofs hjärta bultade så, att han fruktade att de andra skulle höra det. Det ryckte i hans ögonlock och med sammanknipna läppar och ett djupt veck i pannan stirrade han in i elden.
— 136 —
