14. HÄGGBLOMMAN.
»Nej! Jag vill lefva så länge jag är ung, fritt vill jag andas så länge jag har lungor! — Men vet du, Häggblomma, hvad lifvet egentligen är?»
»Ja», svarade flickan med flammande blick — »det är kärlek!»
»Ja, men det är också annat. Det är ungdom och vår och lifsmod, och det är ödet, ödet som sammanför människobarn.»
»Är det så —? Hur har jag aldrig kommit att tänka på det, innan du nu sade det?»
»Därför att våra tankar ingenting betyda i dessa saker. Utan att veta af hvarandra irra vi omkring som himlens vindar eller fästets stjärnor. Och vi gå förbi hundrade utan att bevärdiga dem med en blick, tills ödet plötsligt liksom i blixtbelysning ställer oss öga mot öga med den utvalda. Och i samma stund känna vi också att vi tillhöra hvarandra, vi dragas mot hvarandra som järnet mot magneten — det må sedan bli till lycka eller olycka!»
— 140 —
