»Just så har jag känt det och känner det nu allt tydligare», sade flickan och tryckte sig lidelsefullt intill honom. »Hvarje minut i din famn är mera värd än hela mitt förflutna lif!»
»Och du är för mig som vårens sjudande safve, som berusar mig och kommer mig att glömma allt det förflutna. Och jag vill berusas och dränka min vemodiga sommar och min dystra höst och min glädjelösa vinter i vårens jubel! Och jag prisar ödet som förde dig i min våg, ty ingen är som du!»
»Är ingen så?» frågade flickan på en gång glad och tviflande. »Om jag kunde vara sådan!»
»Du är det! Ty hvarje droppe af ditt blod är eld och kärlek. Den lättaste beröring af din skospets mot min fot är mera än andras hetaste famntag, din andedräkt är som en hemlig smekning och din vårliga häggdoft är rusande ända till vansinne.»
»Säg inte så… jag är ingenting, du ensam är allt. Men säg mig, Olof, äro alla människor lika lyckliga som vi?»
»Nej.»
»Hvarför det då —? Kunna de inte?»
»Nej, ty de våga inte vara lyckliga. Ack, hvad människorna äro dåraktiga! De vanka omkring med psalmbok och katekes under armen, när våren och kärleken vänta dem. Och då de äro gamla och deras ådror fulla af bly, då se de med tiggarblickar tillbaka på sin förlorade ungdom, och då de ej mera kunna återfå den, sticka de katekesen och psalmboken också oss under armen.»
»Är det verkligen så… ?»
»Ja, så är det. — Endast så länge hon är ung, så länge lifvets kvicksilfver smältande rinner i hennes
