ådror, kan människan vara lycklig! Och stolt är människan då hon vågar kräfva sin del af lifvet fullt ut, då hon utan fruktan störtar sig i lifvets vågor, så att skummet glimmar kring hennes tinningar och lifvets salta flod sköljer hennes ansikte!»
»Vågar jag också allt detta, Olof? Säg, vågar jag inte?»
»Jo, det vågar du. Och just som sådan är du så skön och bedårande. Härlig är människan när hon skänker sig helt åt en annan, utan att fråga, utan att vänta gengåfvor eller fordra räkenskap, men blott med kropp och själ badar i lifvets djupa källa!»
»Just så! — Och vet du hvad, Olof?» sade flickan med het, skälfvande stämma.
»Hvad då, säg?»
Men flickan kunde ej få fram ett ord mera, hon brast i gråt och dolde sitt brännande ansikte vid hans bröst, snyftande så att den späda kroppen skakade.
»Hvad nu —? Hvarför gråter du liten?»
Flickan fortfor att snyfta, den späda kroppen skälfde.
»Jag vet inte… därför att jag ej kan skänka dig så mycket jag vill!»
»Men du har ju gifvit mig mera än jag någonsin vågade hoppas.»
»Men ändå inte så mycket som jag hade velat! Hvarför begär du inte mera af mig? Befall mig att dö med dig, och jag skall kasta mig i elden med dig! Eller kväf mig här, nu genast…»
Det är som om den alltjämt tilltagande eldens hetta plötsligt hade kastat en brännande, svidande gnista i hans själ.
— 142 —
