»Nej, nej, eftersom du säger det! Jag är så barnslig. Förlåt mig, Olof, och var inte sorgsen mera — jag begär ingenting annat än att få älska dig.»
»Och jag dig — utan en fråga, utan en tanke!»
»Ja, ja. Och hela mitt lif vill jag minnas den lycka du skänkt mig, jag vill föra det minnet som en lycklig hemlighet ända till min dödsstund, och jag vill välsigna dig…»
Men plötsligt reste hon sig upp på armbågen:
»Hör du, Olof! Säg mig en sak. Vet du om någon människa någonsin dött af lycka?»
»Nej, jag har aldrig hört något sådant. Hvarför… ?»
»Men om man är riktigt lycklig?»
»Nej, jag tror det inte ändå.»
»Men man lär ju också kunna dö af sorg — och om man riktigt vill?»
En våg af jubel, ömhet och rörelse brusade i Olofs hjärta.
»Häggblomma!» sade han slutande henne i en vild omfamning. »Ingen är som du! — Och om det vore möjligt, så skulle inte heller jag önska något annat.»
»Skulle du verkligen vilja det — med mig?»
»Ja, ja… kväfvas af din doft, strypas i dina lockars snärjande smekning! — Och det vore kanske det bästa för mig och andra…»
— 144 —
