15. SYSTER MAJA.
Vemodet hade dragit in i hans själ och han talade till aftonskymningen, som tittade in genom hans fönster — och uppmärksamt betraktade hans bleka ansikte.
»Också jag skulle haft en syster — syster Maja», talade han drömmande.
»Det hade du ju, och en rask och präktig flicka var hon!» sade aftonskymningen. »Jag kände henne mycket bra.»
»Själf minns jag ingenting från den tiden, men mor har berättat så vackert om henne — såsom det där om min sjukdom…»
»Så, har din mor talat om det? Det kunde man ju gissa.»
»Som litet barn lär jag en gång ha varit mycket sjuk — jag låg alldeles på mitt yttersta. Mor och de andra gräto, men tröstade sig med att lille Olof snart skulle bli en ängel med krona på hufvudet och palmer i händerna. Och syster Maja tröstade de med att jag sedan som ängel skulle sitta bredvid hennes bädd och afvärja onda drömmar med mina utbredda vingar.
