»Och om så skulle skett, så hade det också varit det bästa», sade aftonskymningen allvarligt.
»Men flickan, min syster, brast i gråt, och ropade mellan snyftningarna, att jag inte skulle få bli en ängel, utan en stor karl, — ännu större än far, stor och stark. Och hon kastade sig om min hals och sade att ingen fick ta bort Olof, ingen!»
»Just så var det», nickade skymningen, »just så gjorde hon.»
»Och hon, min syster, försökte bota mig på sitt eget sätt: hon smekte mig, hon blinkade åt mig, hon kittlade mig under hakan. Och jag skulle ha börjat le åt henne, fastän jag var så illa sjuk. Och då jublade hon och stärktes i sin tro att jag åter skulle bli frisk och växa stor och stark. Så log jag småningom allt mera, och lifvet började åter le mot mig — småningom blef jag en frisk gosse.»
»Så gick det. Och din syster ville sköta dig alldeles ensam, hon tillät ingen annan att ens röra vid dig — sådan var hon, din syster Maja!»
»Men sedan blef Maja själf sjuk. Och fastän hon var mycket svag, ville hon ej ett ögonblick släppa mig ur synhåll, utan jag måste alltjämt sitta på sängen bredvid henne. Och jag blott log och skrattade, jag förstod inte att min enda syster höll på att dö — ibland hade jag till och med lekfullt knipit hennes magra kind eller dragit henne i flätan eller örat…»
»Så har du alltid gjort åt alla flickor … och lett därvid!»
»Då togo de andra bort mig från henne … eftersom jag var en sådan liten best…»
— 146 —
