hvilket gammalt folk säger att det inte ens duger för en gosse, ännu mindre för en flicka. Men henne skulle det passa… Så här om vintern skulle hon komma hem skidande — och skulle storma in så det smäller i dörrarna. Sedan skulle hon hoppa upp i min famn, lägga sina kalla händer på mina axlar och skälmskt blicka mig in i ögonen:
»Men herregud, kära bror! Hvad håller du för en fasta nu igen?» Jag skulle redan bli lättare till sinnes — men allvarligt skulle jag ändå svara: »Ack, hvad du är barnslig ännu, kära Maja, riktigt pojkaktig! Och ett sådant oväsen du för…»
»Själf är du en riktig drummelpetter — sitter här och möglar som en gammal munk. Det är annat att skida därute så att snön yr om en — och här skall du få känna på något friskt…!»
Därvid trycker hon sina kalla händer på mina kinder, så att jag rycker till, och ser mig skälmskt i ögonen. Men då är också mitt dåliga lynne borta och jag kan inte låta bli att skratta åt flicksnärtan: »Du är mig just en…!»
Den unge mannen tystnade leende — liksom för att outplånligt fästa sin ungdomsfriska systers bild i minnet.
»Så att hon är alltså i främsta rummet till för ditt nöjes skull — hon; som alla andra?» frågade skymningen.
Leendet vek från den unge mannens ansikte.
»Och din syster sitter alltså på dina knän med skälmen i ögonvrån…?»
»Nej, nej… skälmen är borta och löjet försvunnet, och hon ser på mig med sina djupa ögon, inför hvilka intet svek kan bestå: »Olof, det berättas om dig…»
— 148 —
