»Hvad berättas det om mig —?»
Hon ser mig allt djupare in i ögonen:
»Det berättas — onda ting, broder. Det berättas att du leker med kvinnohjärtan — är det sant?»
Jag kan inte uthärda hennes blick, utan låter hufvudet sjunka.
»Olof, tänk på att också jag är en flicka!»
Det går som ett stygn genom min själ.
»Ack, kära syster, om du kände till hela den saken, om du visste hur mycket jag själf fått lida! Jag har inte velat leka med dem, jag har endast velat vara med dem — som nu med dig.»
»Som med mig…?» säger hon och ser på mig med stora, förvånade ögon. »Fastän du vet att du inte kan vara som en bror för dem — det måste du ju veta!»
»Det kan jag ju nog — ibland!»
»Men aldrig fullständigt! Och ännu mindre kunna de vara som systrar — känner du inte så pass mycket till sådana saker?»
»Nej!»
»Men det borde du ju veta… Tro du mig! Visst kan man ju vara syster med den ena eller den andra, men aldrig med en sådan som du. Du, med dina svarta ögon — dem har jag alltid varit rädd för. De locka, de draga — mot ofärd och olycka!»
»Ack, ack, kära syster, hvad du måste förakta mig!» säger jag och gömmer hufvudet i hennes famn, liksom fordom i mors.
»Nej, jag föraktar dig inte, men jag har medlidande med dig. Och jag kan inte låta bli att hålla af dig, ty jag vet att ditt hjärta är rent och godt,
