men du är svag — mycket svag.» Och hon smeker tröstande min panna, liksom mor fordom.
»Ja, sådan är jag, svag är jag, men jag lofvar…!»
»Lofva ingenting!» afbryter hon nästan strängt och höjer varnande sitt finger. »Så många gånger har du lofvat med tårar, och alltid fallit igen. Lofva ingenting, men försök att vara stark!»
»Jag skall försöka… du min egen, min enda syster!» Och jag fattar båda hennes händer och kysser dem tacksamt gång på gång — — —.
»Jaså, ni ha sådana samtal?» sade aftonskymningen; »Nu börjar jag också önska att din syster vore vid lif. Skulle hon blott litet oftare tala så där med dig, så vore du kanske en helt annan människa.»
Den unge mannen satt åter försjunken i tankar.
Men med ens springer hon upp och tänder lampan, ty det har småningom blifvit mörkt. Och hon kommer till mig, lägger sina händer på mina axlar och frågar: »Får jag inte hjälpa dig med dina uppräkningsböcker — du vet ju att jag kan?»
Hon sätter sig vid bordet och jag sitter och ser hur hennes lilla hand glider fram öfver papperet. Jag börjar arbeta med mina räkenskaper, och så förflyter den ena stunden efter den andra.
Men med ens afbryter hon arbetet och börjar prata: »Du är då riktigt en stor stockpatron, som har eget kontor och tillochmed egen skrifvare. Ingen annan har blifvit stockförman vid så unga år som du och ingen är en så ståtlig förman som du, som har eget kontor med bokhållare vid bordet!»
Jag måste skratta: »Och ingenstans finns det en så söt flicka som du, syster Maja!»
— 150 —
