Sedan blir hon åter allvarlig och ser på mig så underligt, att jag inte vet hvad hon menar.
»Men säg mig, hur länge ämnar du egentligen hålla på med det här landstrykarlifvet — det har nu räckt i tre år?
»Är det så länge redan…?» säger jag förvånad. »Nog kommer det väl att vara länge ännu…»
»Om jag vore i ditt ställe, så skulle jag sluta nu med detsamma. Vi skola bege oss hem och öfvertaga gården — låta föräldrarna komma till ro — de ha nog trälat tillräckligt med den i sina dagar.»
Jag ser på henne som ett frågetecken.
»Far då —? Var lugn, hans vrede har längesen lagt sig. Och både han och mor vänta blott din återkomst, ty bror Heikki är ändå alltför mjuk till husbonde.»
»Tror du det —?» frågar jag häpen och glad.
»Jag inte endast tror det, jag vet det säkert! Och vet du, hvilket arbete som väntar oss där? Du skall så in fälten med hö och bygga en ny ladugård, och boskapen skall ökas till det tredubbla… ja, just så! Och hvad skall du göra med Isosuo mosse — när ämnar du dika ut den och ta upp kärrodlingar?»
»Isosuo! Hur kan du gissa det?»
»Hvarför skulle jag inte göra det — jag är ju syster Maja! Det blir nog ett stort företag, far har aldrig vågat sig på det — men du är ju också större än far, stor och stark…!»
»Syster Maja!» utropar jag förtjust. »Nu måste jag verkligen få kyssa dig — din like finns då inte i hela världen.»
»… Och vi återvända hem redan nästa vecka. Allt går som du då planerade. Boskapen ökas och
