Men hur kan en människa vara så rik — hur kan allt detta förklaras? Jag förstår det inte.»
»Vet du, hvad jag tror? Jag tror att människan är alldeles obegränsadt djup och rik, att hon liknar naturen själf, som är evigt ung och blott byter om utvecklingsskeden. Jag tror att allt som hittills händt mig har varit endast de vårliga safternas jäsning. Och först nu har sommaren kommit, den lugna, varma och lyckliga sommaren. Jag har varit lik ett sagoslott, till hvars högtidssal ingen ägt nyckeln. Men du hade den nyckeln — de andra hade varit i förrummen, först du steg in i den höga högtidssalen.»
»Är det verkligen sant, Olof —» De orden skall jag aldrig glömma!»
»Det är sant, ty först genom dig har jag lärt mig hur hemlighetsfullt, djupt och underbart förhållandet mellan man och kvinna är. Att det inte blott är ett tillfälligt sammanträffande, endast kyssar, omfamningar och all känslans vårflod. Utan att det är som en stilla lycka i blodet, som safterna i trädens ådror, osynligt, men dock lifvets allt — ordlöst, och utsägande allt utan att våra läppar röras en enda gång.»
»Just så», sade flickan rörd. »Har du inte vetat det förr? Jag har från första stunden känt det så.»
»Nej, jag har inte vetat att detta förhållande så innerligt sammanhänger med hela vårt väsende, att det är lifvets och lyckans grundlag för allt som lefver på jorden. Först nu förstår jag att vi utan hvarandra äro som jorden utan vatten, som träd utan rötter och mylla, eller som himmelen utan sol och moln. Och nu förstår jag mycket annat, som jag ej förstått förut: hela tillvarons hemlighet, den kraft som uppehåller människan»
