»Och du förstår att det är kärleken, det största af allt! Men hvarför tala människorna då aldrig om den… jag menar: om kärleken själf, inte blott namnet?»
»Därför, skulle jag tro, att sådant är för djupt och heligt att talas om, att det klarnar först då hvar och en själf erfar det. Och den som verkligen erfar något dylikt, han tystnar, han blott lefver af det, men talar icke om det. — Hör du. jag erinrar mig någonting! En tilldragelse i en liten bofällig koja — och den förklarar allt…»
»Har du själf sett den kojan?»
»Javisst — det är nu många år sedan dess. Det var en kall vinterdag och jag hade ett ärende dit bort. Fönsterrutorna voro fulla af isblommor, och det drog kallt genom springorna. Två barn sutto vid spiseln och värmde sina rödfrusna fötter, de två andra tvistade om den sista brödbiten.»
»Voro de då så fattiga?» frågade flickan med af deltagande skälfvande röst.
»Ja, så utfattiga. Och i sängen bland trasor hvilade det nyfödda femte barnet bredvid sin moder. Vid bordet satt backstugusittaren. Och han såg på barnen på golfvet och sedan på modern med den lilla i sängen. — Han såg på dem och log, och öfver hans magra, bleka ansikte hvilade en underbar förklaring…»
»Och modern…?» frågade flickan ifrigt. »Log inte hon också, och ännu mera än mannen?»
»Jo, hon log, de logo båda. Och det leendet inneslöt barnen och draget och trasorna och allt. Och jag var så förvirrad, att jag inte visste hvartåt skulle se. Eländigt! tänkte jag. Äro väl de där män-
— 156 —
