niskorna så förslöade, att de inte förstå att gråta? Men nu förstår jag deras leenden — mellan dem fanns det som vi talade om, det där djupa och hemlighetsfulla. Därför var kojan ett slott för dem, och barnen i sina trasor kungabarn — därför logo de.»
De sutto båda tysta en stund. Den unga mannen kände en sakta skälfning genomila flickans kropp och därpå fortsätta genom hans egen.
»Nu förstår jag», sade flickan slutligen, »hvarför du finner människan så djup och outgrundlig — ännu för en stund sedan förstod jag det inte så fullkomligt. Och vet du, Olof? Just en sådan fattig kvinna skulle jag vilja vara — isblommor på fönstren och trasor i sängen, men — men…» Glimmande tårar skimrade i hennes ögon.
»Men hvad…?» frågade den unga mannen med öm rörelse, fattande hennes hufvud och sökande hennes blick.
»Men äga den som jag älskar helt och för alltid!» sade flickan och såg honom eldigt rakt in i ögonen.
Olof nästan ryckte till. Det var som om i den lycka, på hvars djupa vågor de vaggades bort, plötsligt skulle ha blandats något oförklarligt, något oroligt och sorgmodigt, som han ej förstod, men hvars närvaro han kände.
»Nej, kanske inte ens det… men att genom honom äga det… det som insvept i trasor småler i sängen», slöt flickan, och dolde sitt hufvud i hans famn, slutande sig till honom så fast som hade hon varit en oskiljaktig del af honom.
